Har ändrat mig lite ang. oasen. Jag har alltid sagt att oasen är i stallet.

När jag åker till stallet så " laddar " jag mina batterier inför dagens händelser. I stallet finner jag ett enormt lugn och blir så glad av de håriga vännerna. Oavsett det ska mockas eller fyllas på med hö, kroppsligt tungt ibland med att bära allt vatten så rensar man skallen från tankar och funderingar. I vardagen så är det  " små och tusen " saker som måste göras och det gör  att man känner sig ganska så stressad inombords till och från.

Men nu när det har varit SVINKALLT i över 1 vecka ( mellan -25 till -39 ) så har jag ändrat uppfattning om den egentliga oasen. Idag när jag klev in i bilen frusen och stel som ett spett vid stallet efter att ha stått ute och fyllt hö i 45 min och -28º, så fick jag nästan en chock. Tittade snabbt i backspegeln i bilen för jag hade svårt att blinka...... Blev nästan rädd av spegelbilden. Någon tittade mot mig med vitt hår utanför mössan, kolsvart runt ögonen  och svartgrå runt munnen. Den varelsen var jag i kylans stund. Dammet från höet hade antagligen fastnat i ansiktet när jag har andas fuktig, varm luft och ögonfransarna var halvfrusna med mascaran som hade släppt när jag har blinkat. I den stunden var min oas ett minne blott.

Just nu så är min lilla oas vid kaminen i vardagsrummet med en kopp kaffe i handen. Så skönt att sitta vid brasan till det knastrande ljudet från elden och värmen och skenet som strålar mot mig. Slipper frysa och det gör inte ont vid andetagen som när man andas in kall luft.