Jag har gjort det. Jag har försökt övervinna min höjdrädsla genom att flyga luftballong, och allt gick bra......
Bortsett från kramp i benen och yrsel från 3:e sekund ända till landning som faktiskt var det enda som jag såg mer tjusning med :)

Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes i huvudet vid flygfärden, men liknande som när man åkt en karusell som snurrar och snurrar. Det gick jättebra att titta rakt fram och uppåt, men föll min blick neråt så började det att snurra rejält i huvudet så det kändes nästan som att jag tappar balansen och trillar ut ur korgen. Att titta ner mot barnen och försöka prata samlat med dom var ingen barnlek för mig.
Cassandra gjorde ett tappert försök att hålla mig i handen och log det finaste hon kunde för att få mig mindre rädd, men min enda livlina var att stå med ryggen mot hörnstolpen ( för det som finns bakom ser jag inte lika bra och kan då inte bli lika rädd heller ) och ena armen runt den. Andra handen var upptagen av kameran som jag verkligen kämpade med att försöka få några bilder med iaf :)

Det gick bra att fota rakt fram mot fjällen som vi hade i sikte, men när jag riktade kameran mot barnen eller lite neråt så började min värld att snurra fasligt fort igen...

Kim och Cassandra ( tredje barnet Kevin ville inte flyga, en klok pojke ) var mycket nöjda med flygturen, tyckte att det var riktigt kul men hade svårt att förstå min höjdrädsla. Jag önskar jag hade njutit lika som dom men om jag får chansen att flyga igen så måste jag nog avböja vänligt men bestämt.

Här är några bilder från förberedelserna till luftballongturen .

Nog med bildbomber för idag, resten i morgon från turen